Long time over-fucking-due

Visst. det var ett tag sedan jag skrev här, men jag inte känt att jag har så mycket att förmedla världen egentligen. De enda som egentligen betyder något för mig är Åsa, min bror och mor (Oscar och Ulrika inkluderas alltid i familjen), och Åsa berättar jag redan allt för. Så det känns som sagt inte att jag har så mycket att förmedla vidare, få bryr sig nog ändå inte.

Hur som helst, för att i alla fall ha något skrivet så ger jag här en kort förklaring på det som hänt den senaste tiden, vissa saker må vara upprepningar, vissa inte:
Jag har fått fast anställning på mitt jobb, både till för- och nackdel. Fördelen är ju att det är ett fast jobb, det ger andra fördelar i sig när det kan komma till bankärenden (som planeras) och liknande. Nackdelen, den huvudsakliga, är ju ändå att det är Carema - sunkiga löner, tråkig personal och jag har ärligt talat tröttnat på gamla sjuka människor. Visst, jag är undersköterska, men jag gillar inte allt med mitt jobb. Alla inom vården kan inte hantera död (nog för att jag kan det), men det var ett exempel - jag kan inte hantera gamla människor med psykiska sjukdomar.
27 år är man nu också... Vet inte riktigt hur jag ska känna om det. Det är ju alltid roligt att fylla år, men jag önskar att jag inte skulle känna mig så gammal. Beror nog mest på att kroppen inte riktigt hänger med som jag vill. Fick i alla fall en fin jacka av min mor, en potatiskalarmaskin (udda ord) av Åsas föräldrar och av Åsa fick jag nya Jan Gulliou boken - Fienden inom oss. (Jag måste verkligen ta och läsa den snart).
Har haft ledigt ett par dagar nu, och det känns verkligen som det behövdes. Min rygg är inte längre vad den har varit, inget i min kropp är det. Inget verkar vilja fungera som det ska i kroppen, och det börjar tära på livet. Åsa märker av det, jag märker av det... Anyhow, började bli redigt trött på samma gamla rutiner med samma gamla människor, och nu har de dessutom på jobbet tagit iväg ett litet moment av glädje jag hade - att kunna byta våning. Det ska sparas in, så Carema drar även in på mina möjligheter att kunna få mental stimulans - tack för det, nu lägger jag skulden på er om något händer.
Det är tomt här hemma utan Åsa, det märks väl. Jag förstår mer och mer hur hon har känt sig när jag jobbar. Det enda sällskap man har här är katterna. I och för sig inte fy-skam det, men ändå - man kan inte ha något samtal med dem. Freja svarar ju, men det är som sagt inget samtal - mer tal från min sida och ljud från hennes. Hon sitter som just och pratar i hallen, och råttan har hon fått. Elsa har jag visat var hon finns. Jag antar att hon, som jag, inte har något att göra.

... Nu sitter jag och förväntar mig att få svar på livets frågor från en katt.

Nåja. Har varit och bowlat! Det var verkligen evigheter sedan jag gjorde det. Jag tror jag knappt minns när det var senast, var nog i Göteborg. Det var skoj! Vann inte, men jag spelar inte för att vinna - inte i bowling i alla fall. Minigolf är en sak, frågesport är en annan ... nu tände Freja lampan i hallen förresten... men bowling är ingen sport för mig på det sättet. Åsa vet att jag är tävlingsinriktad, och det är nog lika bra det, jag skulle inte klara av att inte ha ett mål.
Efter bowlingen tog vi oss till Ming Palace, kinesisk restaurang i Linköping. Fick höra lite rykten strax innan vi åt, och det STÄMDE verkligen. Var man inte stressad innan man satte sig, så var man det efter att man slängt i sig sin friterade banan med vaniljglass. Jag vet inte om man ska beundra deras effektivitet eller ta illa vid av deras dåliga kundkontakt. Hur som helst var det riktigt god mat, och vi MÅSTE dit igen Åsa - bara du och jag ;)

Nu får du allt ta och komma hem Åsa, även om du måste hålla på med skolarbetet. Men kom hem nu älskling!

Jag älskar dig Åsa